Oskulation, ånger och billigt vin

Genom en abstrakt dimma av tårar och dödsorsakande benägenheter. I slutet av en familjär grusväg. Mitt i ett paralellt universum. Mitt svidande skulderblad, mina desto mer svidande paradoxala tankar. Vart ledde det?  Vingslagen var lätta som fjädrar, samtidigt hårda likt marmor. Jag släppte aldrig taget, ty jag vågade aldrig. Min motorik har ingen egen instinkt. Jag föll med. Avgrunden var hård och luften fuktig av dina andetag. Jag visste att du tvivlade, men i stundens hetta var dina känslor adiafora, så jag lät den stilla tiden omfamna mg och tysta min mun. Jag erkänner att mina handlingar var insolenta. Jag ångrar mig.

Hur kunde jag vara så abderitisk?
Fysiljera mig. Det förtjänar jag.
Kommer det få ett slut då?

Du och jag. Vi är likt en gordisk knut. Omöjliga. Oförstörbara.






 Btw. så har jag upptäckt att jag är överkänslig mot festis med kaktussmak. Helknasigt.

Polpotkin

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0